I RÖRELSE

Ur en ström av vindlande veck och temperamentsfulla linjer lockas vi in i ett slags skälvande topografiska kartor över människans yttre och inre landskap.

Där uppstår skulpturala koreografier, en balansakt där handen leder vägen. Som levande organiskt material revolterar verken mot normer och instängdhet med en taktil estetik som talar till både öga och hand. De statiska träramarna arbetar mot tygets svällande, flytande sensualitet och skapar en vibrerande polaritet i kompositionen av textila former som söker sig ut ur sitt ramverk och in i betraktarens sinne.

Diana Orving (1985-) tillhör en ny generation av textilkonstnärer som gör stort avtryck i konstvärlden. Intrikata draperingar i siden, linne och viskos utgör en skulptural struktur där det känsliga måleriet med oljefärg fungerar som ljussättning, en slags framkallningsvätska som ytterligare avslöjar verkets uttryck och tredimensionella kvalitet.

I skuggan bakom verkens höga vågor och långt ner i dess djupa dalar finns hemliga vrår som betraktaren inte når annat än genom fantasin. "I mina verk vill jag att ett spänningsfält, en intimitet, ska uppstå mellan verket och dess betraktare. Ett landskap att sugas in i eller en volym som lockar till beröring. Symbiosen mellan det taktila och det visuella, av kropp och rymd."

Inger Christensens diktverk Alfabet har fungerat som en klangbotten för Orvings process. ”Hennes associativa språk väcker bilder i mitt inre. Bilder av kropp som poetisk abstraktion, av natur, rörelse, känslor, längtan, musik… Linjerna i mina verk blir en ström av energi, en förflyttning, ett känsligt spänningsfält i rörelse.”

”viskningarna finns, viskningarna finns

hålorna, och inne i hålorna

halvskuggan, ibland inne i halvskuggan”

Bakgrunden inom balett har stor betydelse för Orvings konstnärliga praktik där rörelse och kropp är återkommande teman. ”Den hårda disciplinen inom dansen är så otroligt tålamodsprövande på ett sätt som påminner om det långsamma, textila arbetet. Varje liten del ska klippas till, sammanfogas, balanseras. Tämjas i sin otämjbarhet. Den koncentration och det repetitiva som finns inom dans och musik följer också regler som man måste skolas i, underkasta sig för att det fria ska kunna uppstå. Det är först när man kommer till en viss nivå som man bemästrar sitt medium, sitt språk och kan bli fri. Jag skapar förutsättningar för att jag ska förlora kontrollen och bli övermannad av det jag skapar. Som en följsam dans, en våldsam dragkamp”, berättar Orving.

Text: Lina Aastrup, 2021