The painting dresses, collaboration with artist Ylva Snöfrid, Aten 2017

text om samarbetet ur tidningen Konstnären #3, 2018

berättat för Sofia Curman

foto Rodrigo Mallea Lira

Ylva Snöfrid

Sedan 2016 har jag konstant arbetat på ett hollistiskt konstverk i Aten (som inte blivit publikt än) The Painter’s Studio in the Shadow World. Det är en plats och ett livssätt där jag bjudit in olika människor att delta, dels som betraktare men också som medverkande. Den här platsen innehåller alla livsdelar och är ritualiserad i sitt upplägg. Jag försöker hitta en egen ordning som bygger på konstverkets egna förutsättningar. I den här världen äter vi på målningar och sover på målningar. Mina döttrar Sibylla och Xenia är medskapare, genom sin kreativitet och hemskola, där de utför olika uppgifter och skapar konstverk. Och Rodrigo Mallea Lira, min livspartner, han gör i princip allt, bygger möbler, säljer konst (han är gallerist för det experimentella galleriet Fruit and Flower Deli som just nu är baserat i The Painter’s Studio in the Shadow World), lagar mat. Vi har haft middagar där vi bjuder in olika gäster som på ett sätt också blir delaktiga i hur de reflekterar kring och upplever konstverket. Jag har också bjudit in olika personer att bo och arbeta tillsammans med mig i konstverket, intuitivt och förutsättningslöst. Diana Orving är en av dem. Jag hade en ide om att kläderna som konst med mina målningar som centrum skulle bli ett performativt verktyg. Att kläderna skulle vara en del av en min egen rörelse mot varumärkesbygge och varumärket som begrepp – alltså att allting inte är konsumtion, utan allting kan istället vara ett konst. Diana har jag känt väldigt länge och vi har samarbetat tidigare. Hon har en begåvning i det hon gör, hon är i sömnaden och tygkonstruktionen på ett alldeles speciellt sätt. Hon förhåller sig på ett liknande sätt till sitt medium som jag gör till mitt. Det är ett språk och hon kan styra det och det gör hon med lätthet. Hon har precis som jag valt att gå sin egen väg. På ytan är ett sådant statement lätt att göra, men i verkligheten är det mycket komplext. Marknaden jobbar emot en för att den inte kan identifiera nyttan av ens oberoende av den och för att den inte kan konsumera en. Vår process var väldigt intuitiv och fysisk, jag visade henne Atens tygkvarter, och vi jobbade hela nätterna och hela dagarna, och vi förlängde hennes resa, vi gick vilse men båda var rationella och tillslut nådde vi fram, där måleriet och själva tyget och konstruktionen möttes, där det blev ett andrum och en lek på samma gång. Sista fasen av vårt arbete är ännu inte slutfört, alltså mitt sista steg i måleriet på de målningar som är sydda på klänningarna. Jag har klippt dem och Diana har sytt fast dem.  Men ritualen skall slutföras och konstverket fullbordas och kanske visas som en ritual eller som färdiga konstverk. 

* The Painter’s Studio in the Shadow World är en sorts frizon, mitt antirum, les contre espaces, som är som ett pågående tredimensionellt målerikonstverk. Det utgår ifrån Courbet’s The Painter’s Studio och här genomför jag (precis som Courbet gjorde när han skapade och gjorde sitt verk so han ställde ut på eget initiativ parallellt med den akademiska utställning som han med detta verk hade blivit refuserad ifrån) en aktion i att inte låta mig själv väljas eller anpassa mitt arbete till att bli valt, utan formen, innehållet och platsen där det ligger på är helt min egen ide och genomförandet likaså. Konstverket kommer att öppnas upp för publik under det närmaste året.

Diana Orving

Jag känner ett starkt släktskap med Ylva, det är som att vi måste göra det vi gör. Vi delar en stark, nästintill orubblig tro på vår egen förmåga och vårt uttryck, en drift att med blick, hand, kropp och material låta våra visioner materialiseras om det så än är bara inför oss själva, i egna rum där ingen ser. 

Den egna relationen till sitt konstnärsskap får sätta agendan snarare än omvärldens trender och förväntningar. 

Återkommande teman som jag kan se i både mitt och Ylvas arbeten är repetition, improvisation, intuition. När jag iakttagit Ylva genom åren är det som att hon genom sitt arbete frambesvärjer sin kropp, minnen, liv, allt förhöjt. Det är både motiv och avbild, ibland i omvänd ordning. De tio klänningarna blir en förhöjd kostym åt Ylva Snöfrid.

För mig är det repetitiva i kombination med improvisation en slags ritual för att nå djupare förståelse, lära känna mina egna bilder, teman och min riktning.Så tänkte jag även med klänningarna, en förlängning av Ylva i möte med min hand och uttryck.  

Vi försökte till en början formulera vad vi skulle göra, men det var först när vi började lita på den mer intuitiva, ordlösa processen som projektet fick kropp och riktning. Vi letade runt bland tyglager i Atens textildistrikt och hamnade av en slump i den mest fantastiska källarbutik, helt oansenlig från gatan. Butiken hade drivits av samma familj i generationer och bland de överfulla hyllorna hittade vi helt otroliga tyger, bland annat en ljus sidenorganza tillverkad i Italien på 60-talet.

Eftersom jag oftast arbetar ensam sker mina val ofta i tysthet men det finns alltid något slags dualism i det jag gör. Motsatsförhållanden som balans och obalans, motstånd och följsamhet, skydd och sårbarhet, lätthet och tyngd, repetition och spontanitet. 

Jag ville ha en sträng princip som initierade konstruktionen och arbetade fram en formel där en kvarts cirkel med dimensioner anpassade efter Ylvas kropp utgjorde grunden. 

Vi talade om vad ett plagg bejakar eller motverkar för rörelser och impulser hos sin bärare och hittade en form som var bekväm för henne att röra sig i och måla i. Armarna lämnas fria, hela klänningen balanserar på en enda tunn tråd som löper diagonalt över Ylvas ena axel.

Det var så oerhört varmt i Aten under de veckor jag var där. Airconditionen var ur funktion i rummet där jag sydde så vi var båda halvnakna, vilket i sig leder till en rätt speciell och intim arbetssituation som kräver tillit. Varje klänning draperades direkt på Ylvas kropp, nålades, klipptes upp och tråcklades för hand i nattliga arbetspass. Den cirkelformade målarduken utgör centrum i tio närbesläktade men ändå helt olika versioner.

När de hänger på väggen är de fortfarande någon slags blinda cykloper som kommer att få sin blick när Ylva målar fram motivet på de ännu tomma dukarna.